Peter Wretlunds inlägg.
I slutet av en efterlängtad semesterperiod brukar jag summerar vad man har upplevt och vilka intryck man fått. Självklart är det många ljusa stunder och ögonblick man har fångat. Några av dem kan med fördel placeras i fotoalbumet, andra stunder bär man med sig i minnet. Jag och Carina har alltid gillat att resa och har så gjort efter förmåga i alla tider. Ett resultat av detta är oändligt många intryck som ges, inte bara vykortsliknande vyer, även ett oändligt antal möten med människor och dess öden. Möten med nya olika människor är fantasiskt och speglar givetvis samhällsutvecklingen i det stora hela.
Att vi har gått emot ett kallare och mer individuellt samhälle är det ingen tvekan om. Detta påstående har varit extra påtagligt när man reser. Mitt stora intryck denna sommar är att det bara ökar i sin omfattning. Mitt personliga ”Jag” har blivit ett eget Aktiebolag och livet går ut på att samla pengar, men också poäng i alla dess former. Människor är kopplade med ett plastkort till nästan varje inköpstillfälle, dessa kort får oss människor att ändra mönster på olika sätt. Rabatter och erbjudande kopplar oss med krafttag. Vi är beredda att ställa oss i onaturliga köer för att få rätt poäng registrerade. I slutet av månaden kan vi läsa vårt saldo. Dessutom känner vi oss som delägare i plastkortsfirman och lär oss följa börsutvecklingen för bolaget. Allt detta gör vi för några kronor i månaden.
Det allvarliga i detta är att man sakteliga förändras som individ, istället för att tänka på sin medmänniska så går tankarna mot ”AB jag”. Hur kan jag vinna mest? Vad tjänar jag på detta?
Hela den solidariska folksjälen håller på att bytas ut mot ett egoistiskt synsätt. Självklart får detta politiska konsekvenser. Att nu Högern i de senaste mätningarna har blivit största parti är självklart konsekvens av poängsamlandet och ”AB jag”. Det började med plastkortet och slutade med Moderaterna. Svenskarna känner större solidaritet med IKEA än med sin sjuke granne.
Aldrig förr har jag sett så många tiggare och hemlösa i våra större svenska städer, det är ett storstadssyndrom säger en del. Jag har den bestämda uppfattningen att detta har ökat och tyvärr ingår i den normala stadsbilden. Vi har börjat vänja oss vid detta och att hjälpa en utslagen ger inget plussaldo på något plastkort. Avslutningsvis vill jag nämna ett starkt sommarminne ifrån Sverige 2010. Jag och min familj fikade på Göteborgs Centralstation, vid bordet bredvid oss fanns en halv portion lämnad på en tallrik. Det kom en välklädd man gående, och helt plötsligt slog han sig ner och käkade upp maten, och lika fort var han försvunnen. Detta var inte New York eller Thailand, det var i högerns Sverige. Den här mannen kunde lika gärna kunnat vara din arbetslösa kompis eller din granne som har blivit sjuk.
Peter Wretlund
Kandidat (S) till kommunfullmäktige
