Det kreativa politiska ledarskapet
Kreativitet är det största uppror som finns. Det skapar nya perspektiv, nya sätt att tänka, nya sätt att lösa problem och ger nya förutsättningar för samhällsutveckling. Om du vill skapa nytt, förändra eller förbättra så måste du befria dig från gamla invanda tankemönster och ifrågasätta etablerade dogmer. Annars blir allt du gör bara kopior och efterapningar. Möjligtvis åstadkommer du små finjusteringar av en verklighet som redan passerat bäst före datum i en snabbt föränderlig värld. Med andra ord, i sanning en konserverande gärning. Men du kan bara vara progressiv och kreativ om du vägrar att underkasta dig mobbpsykologin som säger att det är bäst för oss alla fortsätt följa den upptrampade vägen. Att vara politiskt kreativ innebär däremot att du måste ha mod att ställa dig vid sidan av det etablerade, och våga vara annorlunda, att aldrig bli fullt accepterad utan tvings leva som en politisk bohem. Men du kan uppskattas för din ungdom eller ditt retoriska underhållningsvärde, men majoriteten fortsätter att insistera på den upptrampade stigens väg. De kan och förstår inget annat då de har blickarna riktade nedåt och oftast bakåt – inte framåt! De lever i det som passerats och i det som är jordnära och under fötterna där har de sin trygghet och sina ärvda framgångar som lett dem till sin nuvarande position. Ledarna längst fram sätter sitt hopp till de historiska segrarna och den medföljande legitimiteten. De hoppas människors tillit skall bestå så man får fortsätta leda folket och rida längst fram i ledet med fanorna vajande under devisen ”Mot Nya djärva mål”.
Någon längst bak i kolonnen av medföljare ropar: Var är vi på väg? Vilka är vårt nya djärva mål? Dem andra i ledet hyssar kollektivt ner bråkstaken och man blir svaret skyldigt. Ingen vet nämligen svaret där framme, för sanningen är att det saknas inte bara kompass, utan kartan är omodern och stämmer inte längre med terrängen och målet är inte angivet med ett kryss.
Det är en marsch igenom en värld där det dominerande evangeliet är massproduktion, massmarknad och masskonsumtion. Denna treenighet bildar kärnan i den världsomspännande politiska religion som kallas Marknadsekonomi och som driver alla framåt längs stigen. Vägen till största möjliga lycka för största möjliga antal människor går genom en ständigt ökad konsumtion och ständig ekonomisk tillväxt. Det är det enkla budskapet som ledarna har till sitt förfogande. Dom som lovar tillfredställandet av varje begär eller subjektivt upplevt behov hos största möjliga väljargrupp vinner ledarpositionen. Det är detta som blivit ledarskapets och därmed också politikens villkor.
Men vi har redan började ana att det stora löftet om obegränsade framsteg, det totala herraväldet över naturen och materiellt överflöd åt alla människor, inte kan uppfyllas. Med obegränsad konsumtion följer också nödvändigheten av obegränsad produktion. Ekonomi är läran om hur man hushållar med begränsade resurser. Det visar sig alltmer att de kalkylmodeller man arbetar med är ofullständiga och inte tar hänsyn till att vår planet är en ändlig resurs. Vissa av ekonomerna som är marknadsreligionens överstepräster har förvånat upptäckt att jordens resurser sätter gränser för produktion och konsumtion. Idag vet vi att man måste spara för framtida generationer. Vi vet också att vi måste minska utsläppen av miljögifter och växthusgaser och därmed också förändra vår energislukande livsstil, om inte vi alla skall drabbas av en global miljökatastrof. En katastrof som inte bara hotar människor utan också allt djur- och växtliv och ökar konkurrensen om vatten, jordbruksmark och råvaror vilket nästan undantagslöst leder till konflikter, krig och mänskligt lidande. För första gången i historien lever vi i en tid när människan har möjligheten att förinta sig själv. Det kan ske antingen genom kärnvapenkrig eller genom global miljöförstöring - eller i värsta fall, en kombination av båda.
Den andra föraningen om att det stora löftet inte kan hållas är det faktum att den andel av jordens befolkning som konsumerar mest, inte blir successivt lyckligare eller mår bättre av mer konsumtion, snarare tvärt om. Man lever längre men man mår tydligen allt sämre under tiden. Stress, ångest, främlingskap och utbrändhet är symptom på att allt inte står rätt till i vårt välfärdsmätta och marknadsekonomiska paradis. Ökade aggressionsnivåer, eskapism, självvald isolering och olika former av självdestruktiva beteenden försvinner inte heller med ökad konsumtion. Snarare tvärt om.
De som har mycket önskar sig ännu mer och de som inget har får allt mindre. Klyftorna ökar och fattigdomsgränsen som definieras av FN och är satt till minst 1 dollar om dagen ger bara överlevnad men inget värdigt liv utan utelämnar människor till hänsynslös exploatering. Nästan 1/3 av jordens befolkning klarar inte att nå över fattigdomsgränsen och massvält är fortfarande en realitet för många. I spåren av den finanskris och efterföljande recession i världsekonomin som startade hösten 2008 så diskuteras bara hur snabbt det skall vända. När den ekonomiska tsunamin träffar de fattigaste länderna så kastas miljoner människor som just kommit över det magiska 1-dollarsstrecket tillbaka under fattigdomsgränsen. U-länders ekonomier slås i spillror, miljoner människor får lida än större nöd och social och politiks oro sprider sig i takt med att människorna blir alltmer desperata. Upplopp, interna stridigheter och regionala och lokala krig kommer med all sannolikhet att bli följden av finansvärldens bonusar och den rika världens lånefinansierade konsumtionsbubbla. Grekland, England, Spanien är bara toppen på ett smältande isberg. I dess spår följer också ökade brott mot mänskliga rättigheter och allt större flyktingströmmar.
Så, det är det kreativa politiska ledarskapet som skall visa oss vägen in i framtiden. Då får de inte låta sig begränsas av vårt historiska arv och inte förblindade av svunna tiders framgångar och spår av upptrampade stigar. De får inte vara bundna av gamla dogmer och heliga politiska kor. De nya ledarna får inte bli förvaltare och finjusterare av ett galet och orättfärdigt system utan måste vara stigfinnare och utforskare av nya vägar och kunna formulera ett nytt och djärvare samhällsmål. Under tiden vi väntar, får vi välja den finjusterare som vrider kompassens pil åt höger eller vänster beroende på var vi har hjärtat.
Stefan Windh
Småföretagare med hjärtat till vänster.
