Unga Socialdemokrater i Oskarshamn

Jag inser att jag står mitt i livet. På båda sidor om mig finns politik och likaså just där jag befinner mig.

Där jag befinner mig just nu står jag inför att det är riksdagsval. Jag finns med på Arbetarpartiet Socialdemokraternas riksdagslista på plats nummer 10 och på kommunfullmäktigelistan plats nr 22.  Funderingen just nu är om jag väljs och hamnar på en plats där jag får möjlighet att påverka eller inte. Vilka frågor vill och kan jag påverka? Vilka frågor vill medborgarna i Oskarshamn att jag ska påverka? Hur som helst kommer mitt politiska engagemang efter 19 september inte att minska.

På ena sidan av mitt liv finns tonårsbarn. Jag ser skolgången och hur den fungerar. Man möter både bra och dåliga saker. När jag ställde frågan om vad de tyckte om betyg från sjuan fick jag svaret att nej absolut inte. Stressen med betyg från åttan räcker gott och väl. Jag tänker då på hur har barnen det i skolan egentligen? En fråga fick jag av en student. Vart har alla lärarna tagit vägen. Vi har massor med lärarlösa lektioner och ingen vi kan fråga om hjälp. Det är svårt att studera när man förmodas kunna allt själv. Alla har inte så mycket skinn på näsan, hjälpsamma i närheten. Hur gör de som har det svårt för skolgången. Naturligtvis en politisk fråga som är väl värd att strida för.

På en annan sida av mitt liv står en ensamstående pensionär med blygsam pension och många räkningar. Har dock relativt god hälsa tack och lov och orkar själv gå och handla och städa sitt hem. Hur får man månaden att gå ihop som fattigpensionär med mat, hyra, telefon, nöje. Det som stryker på foten inser jag är nöjet om man nu inte har något vänligt barn som tar med en på en tur. Livet efter 65 är väl värt att studera ingående och dess politik och om hur vi vill att det ska se ut i möjligheternas land Sverige. För visst måste det finnas en möjlighet att leva trots att man har fyllt 65?

På ytterligare en sida står sjukdomen och knackar på. Sjuka anhöriga som kämpar med rätten att vara sjuka. Försäkringskassan gör sina bedömningar och arbetsgivaren sin och doktorn sin. Förtvivlad gråt och tandagnissel om man nu har förmånen att ha några tänder kvar eftersom man inte har råd att reparera de trasiga på grund av medicinkostnader och sjukskrivning. Då och då får jag frågan:

- Vad gör du för att hjälpa oss sjuka? Jag ska arbeta en timme enligt sjukvården, arbetsgivaren kan inte ge mig arbetstid en timme, försäkringskassan anser att jag ska vara arbetssökande och arbetsförmedlingen vill sätta in mig i ett program som skall pågå fyra timmar per dag fastän alla har läkarvetenskaper sagt att jag endast kan vara aktiv en timme per dag.

Jag kan konstatera när jag läser dagspressen. De är inte ensamma. Detta är återigen politik. En fråga som jag absolut vill vara med att driva. Vi kan inte hantera våra sjuka och arbetslösa på det här sättet.

Angelicka Nehls

Riksdagskandidat